Den 6 juni, Sveriges Nationaldag!

Idag, exakt för 2 år sen var jag hemma hos mormor och morfar. Jag satt inne i vardagsrummet där det inte va sig likt, ett matsalsbord var borta, i stället stod det en stor sjukhussäng. I den sängen låg min morfar, min älskade morfar, han låg där nästan helt medvetslös. Min moster var framme till honom flera gånger med någonting som liknade en tops, fast med större luddsak, fylld med vatten, han kunde inte fukta sig själv i munnen, vilket gjorde att hans mun torkade ut, därför hjälpte min moster till så att det inte skulle bli så.

Morfar var sig inte lik, han var jätte smal, ansiktet var snästan bara skelett och skin, näsan blev spetsigare, kindbenen mycket högre, skinnete slappare. Min morfar som var välbyggd med både muskler och fett, han var grov min morfar, men vid denna stund var han inget annat än liten. Liten och kunde inte göra någonting, han bara låg där, kunde inte öppna ögonen, inte prata inte ens få fram ett ynka ljud.

Ungefär två dagar innan var morfar uppe och gick, fast med hjälp av någon. Den här dagen kom jag hem till dem efter lunch tror jag, när jag öppnade dörren satt morfar på sin vanliga plats i köket, mormor satt bredvid, tror att ena min moster satt vid bordet också, min kusin var där inne också. När morfar fick syn på mig tittade han upp, han började gråta, *vilket jag också snart börjar göra nu när jag skriver*, sa till mig att komma till honom, det gjorde jag, ställde mig bakom honom och kramade om honom, han kramade tillbaka, han grät och sa att jag skulle ta det lungt och vara försiktig. Det lovade jag honom. Jag hade aldrig kramat morfar förut, eller jo, jag gav honom en kram någon månad tidigare när han fyllde 76år. Min morfar tyckte inte om att kramas, han var en tuff typ, med ett väldigt grovt språk som alltid kom ut högt, det lät alltid som han var arg, vilket han oftast inte var. Hade även aldrig sett honom gråta förut, så det var oerhört jobbigt, men jag höll in mina tårar för morfars skull, men det var svårt.

Tillbaka till dagen för två år sen, många av mina släktingar var där, mormor, 4 mostrar, 2 kusiner, mamma, jag och 2 från sjukpersonalen som höll koll på honom. Vi alla var samlade runt morfar, han andades tungt. En liten stund satt jag bredvid morfar i en stol, höll honom i handen, det var jobbigt, det tog ett tag innan jag klarade av det, var rädd för hur han skulle kännas, rädd för min reaktion, han var sval.

Senare mot kvällen, alla var kvar, pappa och Adrian hade kommit, prästen var där och läste ur bibeln, prästen var morfars kompis, därför ville vi att han skulle vara där, han kom så fort han kunde. Runt 21:00 började morfar andas väldigt tungt, han tog stora andetag, släppte ut luften snabbt, hela han rörde sig, man såg att det var jobbigt för honom. Men det fanns ingenting vi kunde göra åt det, bara titta och vara nära honom. Nära var vi, vi satt alldeles intill hans säng. Andning uppehållen var långa, jag hade svårt att andas, svårt att titta på honom. Min kusin satt bredvid honom och höll honom i handen, hon utbildade sig till sjuksköterska. Hon höll koll på morfars puls.

Vid halv nio någon gång, sa mormor att hon skulle gå och lägga sig, hon var trött. Morfars puls ändrades, min kusin sa till mormor att hon skulle sätta sig och hålla morfar i handen ett litet tag till. Hans andning ändrades, han tog ett andetag, sen ett långt uppehåll, vi trodde alla att detta var hans sista, alla var tysta, lyssnade, sen kom det ett andetag igen, sen ännu ett upphåll, så höll det på tills klockan hade blivit 21.35, då tog han ett andetag, uppehållet var långt, fortfarande uppehåll, det ända jag tänkte då var: snälla morfar, ett andetag till. Det andetaget kom aldrig... Han var nu borta, borta för alltid, min älskade morfar var borta, nu har jag ingen morfar.

Klockan 21.35 den 6/6 2007, tog morfar sitt sista andetag på denna jord. Nu är han uppe i himlen och vakar över oss, den bästa och finaste ängeln. Saknaden är stor!

 

Puss♥